Archive for the ‘ Första recensionen 1947 – Romeo & Julia ’ Category

Första recensionen – Romeo och Julia 1947

Recension av Romeo & Julia, första föreställningen på Stadsteatern Norrköping-Linköping med premiär 20/9 1947. Recensionen är hämtad från boken
Dagen efter – premiärer och mellanspel 1944-1950  av Herbert Grevenius.

STADSTEATERN NORRKÖPING-LINKÖPING.

William Shakespeare: Romeo och Julia.

Hur lång tid tar det att arbeta fram en stads­teater? För 27 år sedan stod en första körare om stadsteatern i Norrköping-Linköping att läsa i lokalpressen, och nu på lördagen kunde den nya verksamheten, den fjärde stadsteatern i riket, in­vigas i sitt arbetscentrum i Norrköping. Det var alltså en väl förberedd premiär. Hela sta’n var på fötter, utanför teatern brann marschallerna, och det hela tedde sig så festligt som helst. Dock hade man avlyst smoking och frack och anbefallt mörk kostym, och med en sådan förefaller ju statsmi­nistern, som här var den förnämsta gästen, att trivas bäst.

Det började med musik. Norrköpings orkesterförening, anförd av Heinz Freudenthal, spelade från scenen förspel till ”Sången” av Stenhammar, och sedan var det en dämpad och mycket soigne­rad Ture Nermans tur att dra en prolog, som han kallat ”Tre roller”. De visade sig vara diktarens, aktörens och publikens. Eftersom Ture älskar sin hemstad, hade han varit generös och skrivit en prolog till, en hyllning till den okände aktören. Den lästes av Dramatenchefen, som vid ordet ”evigheten” vackert öppnade sin famn mot publi­ken.

Därmed var det festliga förspelet över och ri­dån kunde gå upp för den nya stadsteaterns första program. Det hör till att det ska vara en Shakespeare. Göteborg invigde med ”Stormen”, Malmö med ”Midsommar- nattsdrömmen”, Norrkö­ping, som i högre grad än någon annan teater här i landet blir en ungdomens teater, börjar med ”Romeo och Julia”, den evigt unga tragedin om kärleken som kommer som ett skott, passionen som rullar i väg som en lavin för att drunkna och utsläckas i ond bråd död, det hela skrivet med en stormande kraft, en must och en klang som söker sin like, av ett ungt dramatiskt geni som på allvar blivit medveten om sina översvallande rika resur­ser. Det märks, för det hörs som ett glädjebrus i själva smärtan och döden har purpurns färg.

Det har också varit ett av Shakespeares popu­läraste stycken. Fast det inte getts på länge vet alla att Romeo och Julia var ett par unga älskan­de som älskade varandra hett och kort och råkade ut för tråkigheter. Många vet till och med att detta hektiska kärleksförlopp omspänner några få dygn. En och annan brukar på rak arm erinra sig den psykologiskt fina och skarpsynta upptak­ten. Romeo går på en fest i Julias föräldrars hus, upptänd av Rosalina, men råkar Julia och så är det klippt och Rosalina borta ur världslitteratu­ren innan man ens hunnit träffa henne. Hon var kanske allvarligt förälskad i Romeo. Det som se­dan hände kan inte ha gjort henne glad. Vem skriver hennes lilla tragedi i det passionerade kärleksparets skugga?

Om ett så populärt stycke inte getts på länge, så har det sina skäl. Det är så svårt att få tag på någon Romeo och någon Julia. Det är ont om ly­riska kärlekspar. Kärleken i det tjugonde århund­radet tar sig gärna andra uttryck än de himlastormande. Ömheten döljer sig bakom en frän jar­gong. Skulle det alltså lyckas den nyaste stadstea­tern att trolla fram en Romeo och Julia? Man håller Johan Falck räkning för den morska ges­ten men någon blossande sensualism fanns inte i atmosfären kring paret Ruth Kasdan och Stig Ro­land och bröt sig inte heller fram hos dem.” Där brann inte ett ögonblick i knutarna. Vad man be­skådade var en högst sansad kärlekshandel mel­lan ett par ovanligt vackra och välartade ungdo­mar. Händerna som sökte varandra i den stora bal­kongscenen fingrade lite varsamt och intresserat över varann men man hade inte känslan att det brände till i fingertopparna. I stället fanns där en lågmäld innerlighet, som inte lämnade en obe­rörd, hos henne en rörande barnslighet, hos bägge en fördrömdhet som bar långa bitar, och alltihop var mycket vackert.

I Gunnar Lindblad, som från Studentteatern och till och med Hälsingborgstiden var Ingmar Bergmans ständiga medarbetare, har Falck näm­ligen fått en fin bildkonstnär. Jag trivdes inte rik­tigt med den öppna platsen utanför Capulets hus i Verona – med Poslätten i bakgrunden gav den intryck av yttersta förort, d. v. s. i dagsljus. Med månens gula jätteballong över horisonten kom det strax en ljuvlig smälta i luften, och det som följde se’n var än utsöktare i klangerna och dess­utom slutnare i proportionerna: Julias sovrum med baldakinsängen och det höga fönstret som linjeskarpa antydningar i det vita månskenet, ett minimalt men högst effektivt bygge på en enda liten vagn, samt det med ett nästan elegant snitt genomskurna gravkapellet under de sydländskt tunga stjärnorna, en reminiscens av X:ets bilder till ”Blodsbröllop”.

Något drömmande och vekt låg över hela före­ställningen. Någon känsla av ett oemotståndligt framstormande förlopp hade man inte.   Här ges annars möjligheter till tempoväxlingar och gran­na preston som i få av Shakespeares pjäser. Men några ursinniga och mycket skickligt genomförda fäktningar på värja bröt ett par gånger den charmfulla indolensen. Tybalts död blev kvällens finaste spelmoment. Det var Curt Edgard som svarade för rollen. Torsten Hillberg som Capulet var en med lugn kraft genomförd renässansfigur, liksom nerstigen från någon ryttarstaty. Den snälla med inte så klipska klosterbrodern som tar hand om Romeo och hans Julia blev i Edvard Da­nielssons framställning en helt. betagande gam­mal person. Linnea Hillberg som Amman blom­made så det förslog, ett yppigt och kättjefullt stycke, glödande, i första höstfärgerna. Men allt­ihop satt i det yttre skalet. Humorn fanns där inte.

Vid teatern säger vi inte ”lycka till!” sade Anders Henrikson på teaterförbundets vägnar, när gratulanterna efteråt inne på scenen vände sig till Johan Falck. Men jag säger som min gamle vän Nils Dardel: ”Om du vänder dig om, ska jag sparka dig i stjärten!”

Så skedde. Även av teaterförläggaren Arvid Englind fick teaterchefen en spark i ackusativum. Hans kolleger från de övriga statsunderstödda scenerna i riket med fru Brunius i spetsen var mer återhållsamma i sina hyllningar. Men Laestadius i Hälsingborg talade i alla fall på vers.

21.9. 47.