Varför balett? av Kerttu Thorén

Varför balett? av Kerttu Thorén  Text hämtad från jubileumsskriften som gavs ut 1991, då baletten fyllde 20 år.

Det är något speciellt med Östgötabaletten. Något alldeles speciellt, märkligt och märkvärdigt. Här, vid laxforsens strand, i en medelstor landsortsstad med gamla industribyggnader, på en medelstor stadsteater, föddes det något så ovanligt som en balettensemble.
En handfull dansare, från olika delar av världen, började till­sammans, med hjälp av en förstående teaterchef, skapa egna baletter och kom dessutom att lyckas bra med det vanskliga företaget. Det märkliga har sedan fortsatt år efter år med ett antal koreografer, repetitörer, dansfolk och musiker. Ett stort arbete har lagts ner på varje dansföreställning, ett uppoffrande slit med träning och repetitioner, sceniskt bildskapande, kosty­mer, balettskor, rekvisita osv. Alla medverkande, framför, bakom och på scenen har bidragit till en lång rad av lyckade balettkvällar. Men det som kan kallas för det ”märkliga” med Östgötabaletten har skapats och präglats av dess ledare och dess ensembler. Annars hade nog en tjugoårig kontinuitet varit en omöjlighet. Idéerna och visionerna har varierat under årens lopp, men det märkliga har alltid bestått på något sätt. Och vi som har tittat på har framför allt lärt oss att förstå något om dansen som konstart.
Vi minns den allra första perioden med den lilla ensemblen – 4 dansare – då allting skulle göras av dem själva, de var varandras koreografer och varandras dansensembler. Det var då den komiska dansaren blev en romantisk prins och den poetiska stämningens självklara förmedlare fick av nödvändig­het bli en komisk dansare och det blev han med bravur. Vi minns Svend Bunchs komiska ådra, Peter-Paul Zwartjes stil­säkra och fantasifulla abstrakta baletter, på den tiden fick man som åskådare även tänka själv! Vi minns också Micaela Gegers autentiska spanska Jota. Kommer ni ihåg, året därpå; Miriam Beilins dansdialog med Rainer Kuismas trummor. Och minns ni Anna Zimnas alla klassiska balettsolon! Da capo, da capo, ropade publiken! Sedan följde alldeles riktigt en period av den klassiska balettens pärlor under ledning av Bernal Kovach. Det blev kvällar för ögats njutning. Vi minns också de virtuosa kinesiska danserna som kom till oss genom gäster från Kina, och som dansades av våra egna nordiska dansare. Märkligt! Med Marie Lalander som koreograf anade man den nya tidens andning. I hennes koreografier fanns människan i centrum, så även inlevelsen, förmedlingen av känslor. Det handlade ofta om riter av människans relation till en annan människa. En un­dersökning av mänskliga relationer. Märkligt! Mats Isakssons koreografi förde in den svenska balettradi­tionens förnyelse. Det var handlingsbaletter, bl a en helafton med Frankensteins monster, dansad vidunderligt av Jens Byberg.
Balettchefen Kjell Nilsson lärde oss något av moderniteten i danssammanhang, nu fick vi återigen sitta och fundera alldeles själva i salongen, vad menade han? Det var upprepningens magi, brytningens och störningens överraskningar. Som i verk­liga livet? Men med hjälp av dansarnas, som t ex Lena Stranger-Weinars, Leif Larssons och Birgitta Agrérs skicklighet och uttrycksfullhet, fick vi ihop det på något sätt. Även Andrzej Karas och Hsueh-Liang Mus konstnärliga erfarenhet och humor hjälpte oss att förstå rörelsespråket. Det var nyttigt och spän­nande. Man var en medskapande faktor att räkna med. Man fick tillfälle att lära sig förstå abstrakt balett. Precis som man vid konstutställning, ibland, liksom av en slump, får till skänks viljan – eller ”nåden” att gå in i målningen. Man blir helt enkelt själv de olika formerna, rörelserna, färgerna och känslorna, och känslorna man kanske aldrig vågat känna. Vi människor har faktiskt den här förmågan. Efteråt känns det egendomligt ”renande” både för kropp och själ. Likaså går det alldeles utmärkt att uppleva samma fantasihändelse som åskådare till en abstrakt balett. Man går in i baletten och ”dansar” med. Plötsligt förstår man allt. Detta är ett bra sätt att uppleva abstrakt konst. Konst ska inte verbaliseras för mycket. Då försvinner det oförklarliga som är mera än ord. En märklig upplevelse var att ”dansa med” i Kjell Nilssons balett ”Brytning­ar”. Det var obeskrivligt roligt och befriande att dansa med de tre rokokoklädda dansarna som mitt i sina stelt regelbundna steg plötsligt började plocka tidningspapper ur sina kläder och till slut bokstavligen simmade på golvet i tidningspapper, till­sammans med en hel salong åskådare som säkert inte kunde låta bli att ”dansa med”, och alltsammans till J.H. Romans kända festmusik. Vilken oerhörd gemensam protest mot alla stelnade former!
Allt detta märkliga hände i går. Hur är det i dag? Vi får fråga Vlado Juras, Östgötabalettens nuvarande konst­närlige ledare.
Vlado Juras ledarskap har redan gett oss flera fina baletter, bl a Intryck från Island, som han skapat själv, och dessutom fört in i repertoaren några av den svenska balettens pärlor, såsom Birgit Cullbergs Adam och Eva och Mats Eks Soweto. I minnet har jag Anne Charlotte Bengtssons svåra solo från baletten Soweto då en hel salong full med stökiga högstadieelever andäktigt och dödstyst följde hennes närmast otroliga dansprestation – utan musik. Märkligt! I det ögonblicket hände ett mirakel. En vibrerande kommunikation mellan dansare och ungdomspublik, upphöjd i metafysik. I minnet har jag också barnens förtjusning och fascination, deras ansikten och ögon när de upplevde sagobaletten Vem ska trösta Knyttet? med Håkan Mayer som det lilla Knyttet. Anknytningen till dagens bilder är uppenbar: groteska bilder av krig, övergrepp och våld, bilder som illa drabbar den lilla lilla ensamma människan, barnet, Knyttet.
Vi gör en visit hos Östgötabaletten som har sina repetitionslo­kaler på gamla Brücks fabriker (märk väl de norrköpingska orden). Fyra våningar upp i darrig hiss. Musiken möter oss i korridoren. Dansare i repetitionsarbete i den stora ljusa spegelförsedda balettsalen. Vlado Juras repeterar in en ny balett. Vi får några minuter med Vlado och kommer överens om en intervju. Senare träffas vi i hans lilla krypin fyllt med balettrekvi­sita, grammofonskivor och bandspelare. Vlado står där, mörk, lång, rörlig och spänstig, nervig med brinnande ögon och dramatiska ansiktsdrag. ”Vad är det för märkvärdigt med Öst­götabaletten?” Han skrattar åt vår barnsliga fråga. Och vi får hans svar. Hör här:
”Om Östgötabaletten någonsin har varit märkvärdig, så är vi det nu, märkvärdiga! Vi jobbar på ett annorlunda sätt jämfört med konventionella grupper. Det är skillnaden och det har gett eko. Det som gäller är: socialt ansvar, mångsidighet och kvalité. För oss är mångsidigheten viktig. Vår ambition är att ge baletter för vuxna men även för ungdomar och barn. Vi vill inte begränsa oss till att enbart åstadkomma en bra balett, utan vi har även vår publik i tankarna. Jag tror att man förstår det och uppskattar vår öppenhet.
Vi vill föra fram dansen som konstform. Dansen är lika viktig som all annan konst. Att läsa olika slags böcker, att se mål­ningar, att höra musik, utvidgar oss som människor, ger oss bredare referensramar. Jag ser dansen som en politisk hand­ling. Att skapa dans som har något att säga – det är ett ställ­ningstagande. När vi reser ut i publikarbete och träffar ombuds­folk så känner jag mig ibland som en bilförsäljare som ska sälja så många bilar, förlåt, balettföreställningar som möjligt. För mig känns det mycket intressantare att föra fram och poäng­tera hur mycket underbart som finns att hämta ur våra föreställ­ningar. Min drivkraft är inte att få ihop så mycket folk som möj­ligt till min föreställning utan, att i vidare bemärkelse, få ihop så många mogna människor som möjligt i vårt samhälle, så att det skulle bli ett trevligt ställe att vara i, och vilka skulle ifrågasätta beslutsfattarna, ofta och mycket. Det är min motivation och drivkraft, och ger mig stimulans i det här mångdetaljerade arbetet.
Och till sist eller egentligen först och främst gäller det naturligt­vis barnen. Där har vi ju grunden. Vi vill göra flera baletter till barn och skolor, vi vill också gärna träffa barn, ta emot dem här på våra repetitioner och vid vår träning. De har många bra frågor, vi vill bli påverkade av dem. Alla barn borde få möjlighet att se olika former av konst för att bli berörda och få lust att själva göra någonting. Man skulle även önska att lärare i skolorna ville upptäcka kroppsspråkets möjligheter för att genom rollspel bearbeta och lösa konflikter. Kroppsspråket, vårt mest primitiva och naturliga uttrycksmedel, liksom den konstnärliga dansen, borde få större spridning och betydelse i vår rörelsefattiga värld. Östgötabaletten vill predika det.”
Det är därför Östgötabaletten är märklig. Det är därför vi finns och arbetar här i laxströmmens stad intill de tystnade fabriker­na.

Annonser
Kommentarer inaktiverade.