En balettensemble etablerar sig

En balettensemble etablerar sig – texten hämtad från jubileumsskriften utgiven då baletten fyllde 20 år, 1991.

Östgötabaletten fyller tjugo år. Spelåret 1970-71 fick fyra dansare fast anställning vid Stadsteatern Norrköping-Linköping som då var Östgötateaterns officiella namn. Det var en kvartett yrkesdansare, som skummats fram ur de senaste årens uppmärksammade musikaluppsättningar. Denna kvartett blev embryot till den dansensem­ble, som spelåret 1974-75 formellt etablerades som en mera självständig enhet inom den östgötska stadstea­tern. Samtidigt myntades namnet Östgötabaletten. Det känns tillfredsställande och glädjande att ha fått vara med om att ta initiativet till, uppmuntra och stödja tillkomsten av en så viktig del av en allsidig modern teaters verksamhet. Östgötabaletten rönte också mycket snart positiv uppmärksamhet. Den visade på ett helt nytt sätt att grunda en dansgrupp. I den musikteaterutredning, som kom 1975 och som behandlade danskonstens resurser och framtida utveckling i vårt land tog man Öst­götabaletten som mönster för metoden att stegvis bygga ut en dansensemble. Dansarna på Östgötateatern kom från olika länder och de hade alla skiftande dansbak­grund, men ett hade de gemensamt. De var alla välutbil­dade professionella artister och de hade vana att ta ansvar för sig själva.

Teatern gav dansarna tillgång till ackompanjatör, egen balettsal och möjlighet till träning på arbetstid. Men de måste sörja för sin egen träning och vara varandras lärare. Snart visade det sig att alla fyra i den lilla kvartetten hade uppslag till egna danskompositioner. Det kändes inspirerande och teatern ställde med spänning sin lilla scen till deras förfogande och gav dansarna en chans att producera ett eget dansprogram. De ställde alla upp för varandra som dansare och såg till att kamraternas koreo­grafiska idéer blev genomförda. Efter två lyckade balett­program under spelåren 1970-71 och 1971-72 insåg jag att vår teater hade en ovanlig chans att sprida intresse för balett till nya åskådare och kanske skapa en danspu­blik. Jag ställde därför stadsteaterns stora scen till våra dansares förfogande för deras nästa program. Spelåret 1972-73 kunde därför dansarna ta teaterns alla resurser i bruk. Sen gick det som det gick. Året därpå gav dansarna, som nu var fem till antalet, inte mindre än tre olika program, ett på Himmelstalunds Brunnssalong, ett på Lilla Teatern och ett på Stora scenen i Norrköping. Nu började också succesivt balettens utbyggnad. Under de gångna säsongerna hade dansarna då och då fått tillfällig förstärkning, men spelåret 1977-78 bestod Östgöta- balet­tens fasta ensemble av åtta dansare, fyra kvinnliga och fyra manliga. Vi började också försöka bryta dess isole­ring – Östgötabaletten är ju stationerad långt från andra dansteatrar – genom att gästspela på andra teatrar, bl a på Operan i Stockholm och genom att vid ett flertal tillfällen anlita gästande koreografer. Spelåret 1977-78 var mitt sista som chef för Stadsteatern Norrköping-Linköping. Under åtta år hade jag förmånen att få följa utvecklingen av den första vid en talteater etablerade dansensemblen. Förvisso vid en talteater, som redan sprängt vallarna och som första teater i landet integrerat sig med en musikdito. Jag har sedan dess med glädje och intresse följt Östgötabalettens vidare utveckling under ledning av sammanlagt fem olika balettchefer, alla med olika konstnärliga ambitioner. Den 10 januari i år invigdes ”Dansens hus” i Stockholm. Tillsammans med bl a Kungl. Teatern, Riksteatern, Stora Teatern i Göteborg och Malmö Stadsteater är Östgötateatern en av stiftarna och huvud­männen i denna unika stiftelse.

Det är med beundran och förväntan jag önskar tjugoåringen god fortsättning och lycka till.

John Zacharias
Teaterchef 1953-1978

Annonser
Kommentarer inaktiverade.
%d bloggare gillar detta: