Östgötateaterns fem första decennier

ÖSTGÖTATEATERNS FEM FÖRSTA DECENNIER,  1947 – 1997

Kulturpersonligheten, radioproducenten, journalisten, teaterbesökaren, m m Sven Trolldal ger här sin bild av Östgötateatern och dess fem decennier. En mängd fakta är varvade med egna och andras omdömen om vad som timat. Artikeln bygger på fem radioprogram sända i Radio Östergötland vintern 1997-98.

Det första decenniet 1947-57

Denna artikel borde egentligen inledas med något berömt citat ur Shakespeares Romeo och Julia, för det var med denna pjäs verksamhe­ten vid Stadsteatern Norrköping-Linköping startade i september 1947. Att det blev denna pjäs var nog ett medvetet val av den förste tea­terchefen, Johan Falck. En stationär teater­ensemble i Norrköping-Linköping skulle starta sin verksamhet – en ny epok skulle inledas i Östergötlands teaterliv. Skådespelet hade in­lett en epok långt tidigare, nämligen 1776 då det var Nordenpremiär för Romeo och Julia i Norrköping, på Egges teater strax invid Motala ström. Och det var inte Nordenpremiär bara för den, utan för Shakespea­res pjäser överhuvudtaget. Det skulle sedan dröja 43 år innan något skå­despel av denne gigant gavs i Sverige igen!

Nåväl – teaterhusen som nu fick en fast ensemble var inte purunga. Linköpings teater hade invigts 1903 och Norrköpings teater 1908.

Förhoppningar blandades med farhågor. Scenkonstens (Thalias) an­hängare gladde sig medan andra tvivlade på att de båda städerna skulle kunna samarbeta kring projektet och ifrågasatte om skattebetalarna skulle få tillräcklig utdelning av den nya Stadsteatern. Men då första säsongen väl var till ända kunde man konstatera att antalet givna föreställningar var 238 st och 115.458 teaterbesök hade gjorts – alltså 485 personer i snitt/före­ställning! Verksamheten hade premiäråret kostat 591.110 kr och 23 öre. Innan vi lämnar siffrorna kan vi notera att Stadsteatern under sina första 10 år i snitt gav drygt 280 föreställningar/säsong och hade totalt 1.292.199 besök. Ett imponerande gensvar bland östgötarna med andra ord.

Vad spelades då? Här ett litet axplock ur den förste teaterchefens repertoarer 1947-1953: Erik XIV av Strindberg med Anders Henriksson som gäst i titelrollen, Shakespeares En midsommarnattsdröm med teaterns egna aktörer bl a John Harryson och Stig Roland, Linje Lusta av Tennessee Williams, Arthur Millers En handels­resandes död med gästspelande Victor Sjöström som senare också återkom i Hjalmar Bergmans Swedenhielms, Shakespeares Hamlet och Ibsens Peer Gynt, Ingemar Pallin och Max von Sy­dow i respektive titelroll blev riksbekanta för sina prestationer. Nils Poppe och Annalisa Ericson gästspelade i Lorden från gränden, en farsbetonad london­operett eller ”musical comedy”, som var det första av de många musik­dramatiska verk som givits på vår teater.

Kanske kan man påstå att det s k smörgåsbordet i viss mån redan var dukat då näste teaterchef, John Zacharias, 1953 inledde sin långa era som chef för Stadsteatern.

Zacke”- som han kom att kallas – gick ut hårt: Brechts Tolvskillingsop­eran och Ibsens Vildanden med gästspel av Georg Rydeberg i den första och Ulf Palme i den andra. De följande åren fanns på ”smörgåsbordet” bl a Strindbergs Dödsdansen, Gustav Vasa och Påsk, Shakespeares Så tuktas en argbigga, Tjechovs Körsbärsträdgården och Moliéres Tartuffe, men också Lajtais Blåjackor – med Nils Poppe – och Benatzkys Vita Hästen, med tea­terns egen Leopold, Bertil Norström. Vi kan också återfinna såväl Pippi Långstrump som Nalle Puh på skolteaterrepertoaren. Och på Teatervinden i Norrköping spelades det in radioteater och -följetonger som Mannen i svart i vilken Olof Thunberg ”skrämde” den svenska radiopubliken.

Teaterns ”egna”/ Elevskolan 1947 – 66
Vid olika tidpunkter under teaterns första tio år engagerades några av dem som vi fortfarande täknar som ”våra” skådespelare, även om de flyt­tat eller pensionerats; Margreth Weivers, Bertil Norström, Kerstin Nils­son, Walter Turdén och Roland Wilén. De tre senare är förresten produk­ter av teaterns egen elevskola som fanns till 1966 då de statliga scenskolorna i Malmö, Göteborg och Stockholm startade. I elevskolans rullor kan vi återfinna bl a att Walter Turdén antogs 1948, Roland Wilén 1949, Ruth Hoffsten 1950, Kerstin Gustafsson – sedermera Nilsson 1955, Inga Didong 1956, Berit Tancred 1960 och som dekorationselev 1963 Agneta Skarp. 1966 var så elevskolans saga all – scenskolorna tog över.

Det andra decenniet 1957 – 1967

Redan under det första decenniet hade musikdramatiken gjort sitt in­träde på Stadsteatern. Detta gav konstnärliga utmaningar, spännande gäs­ter, rubriker, gensvar och publik. Alltså återkom Nils Poppe i Här dansar Charley ‘s tant av George Abbot (58-59) och i regi av Lars-Erik Liedholm. Ur den musikdramatik John Zacharias valde kan jag nämna några under perioden. Melodramen Historien om en soldat av Stravinskij och Ramuz, gjord i samarbete med Norrköpings Orkesterförening. Det populära sång­spelet Oh, mein Papa med skådespelerskan Gerd Hagman – något senare medlem i teaterns ensemble. 1960-61 var det dags att pröva något nytt spännande – en hemmagjord musikkomedi – Miss 6. Bertil Norström och Gunnar Hoffsten skrev tillsammans text och musik och Kerstin Nilsson gjorde stor lycka på tiljorna. Så ett snabbt hopp fram till säsongen 63-64 och inget mindre än Verdis opera La Traviata. Men där passerades nog gränsen för vad den egna ensemblen skulle klara. Bra sångare, javisst, men opera? Nej det blev gäster; Hjördis Schymberg, Lars Billengren, Erik Saeden, Erik Sundqvist, Tord Slättegård och Olle Sivall. Några av de egna fanns dock med bl a Ragnar Thell, Adrienne Lombard och Olle Johans­son. Samma säsong satte Lars Gerhard Norberg upp Tom Jones’ och Harvey Schmidts musical Fantastics med Bertil Norström, Kerstin Nils­son, Olle Johansson och Ragnar Thell i framträdande roller.

Snart var det åter dags för paret Hoffsten/Norström och deras musik­komedi Mallorca, Mallorca – en titel som speglade tidsandan väl (-66). Där sågs och hördes Bertil Norström, Margreth Weivers, Gun Jönsson, Ulf Qvarsebo, Kjell Lennartsson, Kim Procopé, Gertrud Danielsson m fl.

Vad minns man då av den så att säga ”stora” dramatiken från den här perioden? Kanske detta: G B Shaws Pygmalion med Öllegård Wellton som Eliza och gästen Olof Widgren som professor Higgins. Ibsens Hedda Ga­bler – en stor framgång för Gerd Hagman, nu fast engagerad. Margreth Weivers’ tolkning av Nora i Ibsens Ett dockhem. Öllegård Welltons pre­station i Strindbergs Christina, Kerstin Nilssons i Fröken Julie och Kerstin Rabes i Antigone. Teaterns ”leading ladies” användes väl, får man nog säga.

Vi såg också Åke Lagergren som Don Quijote, Dan Sjögren som Ham­let, Bertil Norström som Jeppe på berget och som Soldaten Svejk, Sture Ericson som Fadren och Herr Markurell i Wadköping. Och detta är då bara en handfull av de pjäser, skådespelare och regissörer som borde nämnas. Också nyare dramatiker spelades, t ex Tore Zetterholm, Vilhelm Moberg. Av aktuellt intresse är att 1966 spelades fars – Ärkeänglar spelar inte falskt -av en då för allmänheten tämligen okänd italiensk dramatiker vid namn Dario Fo. Apropå det kan berättas att teatern spelat 8 av hans pjäser till dags dato – och fler kommer säkerligen.

Bekantskapen teatern gav publiken med de ”arga unga männen” i Eng­land, John Osbornes Se dig om i vrede och Arnold Weskers Köket, var omtumlande. Frågan är om inte den senare är en av teaterns största fram­gångar någonsin. Ernst Günther hade regisserat.

Vårpremiärer på Himmelstalunds Brunnssalong etablerades som tradi­tion. Länsturnéerna som haft hög prioritet blev med tiden ”bussning” av länets publik till de stora scenerna. Barn teaterverksamheten hamnade också lite i skymundan. Detta kritiserades av bl a ÖC:s kritiker Bengt Lund­berg. Det och andra samhällsfaktorer skulle leda till att såväl barn- som länsteaterverksamheten åter igen blev viktiga för Stadsteatern.

En annan – och mer fruktad – kritiker, nämligen Ebbe Linde, skrev 1967 som slut på ett positivt omdöme om teatern: ”Det vore önskligt att det funnes fler provinsteatrar i riket av samma sort – och av samma kvalitet.

Det tredje decenniet 1967 – 1977

Det här årtiondet är en händelserik period för den svenska teatern i all­mänhet och för Stadsteatern i synnerhet. Scenkonsten fick i mångt och mycket både ett nytt innehåll och en ny form. Kort uttryckt: den speg­lade och kritiserade samhället på en scen utan de traditionella kulisserna!

Händelser på Göteborgs Stads­teater hade stor betydelse för utveck­lingen. Våren -67 var det där pre­miär för Flotten skriven av Kent Andersson, en pjäs som ifrågasatte vår svenska reformistiska socialism. Året ef­ter spelade göteborgarna Hemmet, av Kent Andersson och Bengt Bratt, som skär­skådade den svenska äldrevården med skarpsyn och drastisk humor.

Johan Zacharias och hans teater var på hugget när det gällde nyheterna. Flotten och Hemmet spelades -68 resp -69, i regi av Lars Gerhard Norberg. I förbifarten kan vi notera att Janne Lindstedt och Göran Svartling – Janne och Pliggen -gjorde sina första musikaliska insatser vid Stadsteatern i de här samman­hangen. Ett par år senare gavs ännu en pjäs av Kent Andersson, Sand­lådan, ett både festligt och obarmhärtigt avslöjande av samvarons rollspel. Lars Gerhard Norberg regisserade även denna.

I visst samband, antar jag, med den nya synen på teaterns uppgift star­tade 1968 Föteningsteatern – en uppsökande teater för vuxenpublik. Den riktade sig till föreningar och institutioner av olika slag, med korta pjäser som hade till uppgift att stimulera till debatt kring aktuella frågor och ämnen. Under de följande åren gav Föreningsteatern åtskilliga program. Nämner bara några: Friställde Andersson av Jan Myrdal, Den fina kulturen av Lars Rundgren, De bordlagda av Birger Norman, Marta, Marta av Sara Lidman, Kärleksföreställningen av Suzanne Osten och Margareta Garpe. Uppskattning rönte också Firma Norström och Weivers turné med ett col­lage scener ur olika pjäser.

1968 var också året då Stadsteatern bildade en särskild grupp för barn-och skolteater – som en av de första institutionsteatrarna i landet faktiskt. Och 1969 fick Lillangruppen sin egen fasta scen – Lilla Teatern. Detta betydde att man hade övergivit synen på barnen som enbart ”morgonda­gens publik” till förmån för uppfattningen att barn behövde teaterupplevelser för sin egen skull. Ett stort antal pjäset spelades av Lillangruppen – en del väckte våldsam kritik bland lärare och föräldrar. Krav på förhands-censur förekom till och med!

Om nu teatern av somliga kunde anklagas för att rida på den politiska vänstervågen vid den här tiden, så hade många anledning att glädja sig åt en repertoar som inte alls saknade traditionella inslag, både allvarliga och uppsluppna. Musikalerna fortsatte att odlas: Spelman på taket med Bertil Norström som Tevje, Cabaret, där Olle Johansson blev riksbekant som konferenciern, Mannen från LaMancha med Ragnar Thell som Don Quijote och Bertil Norström som Sancho Panza.

Något som också är värt att noteta från denna tid är det som NT:s kritiker Arne Malmberg hade benämnt ”den östgötska linjen” i repertoa­ren; alltså pjäser som hämtade sina personer och händelser från den egna bygden. Kungens rosor inledde. Det var en dramatisering av Moa Martinssons roman med motiv från Norrköpingsutställningen 1906. Sedan följde Göta Kanal och Predikare-Lena, senare också Birgitta.

Att starta ett balettkompani – Östgötabaletten, var också ett framsynt drag under perioden. Att kompaniet sedan, efter 25 framgångsrika år, lades ner är en kulturpolitisk katastrof inte bara för vårt län utan också för dans­konsten i Sverige.

Sammanfattningsvis kan jag nog säga att John Zacharias kryssade gan­ska skickligt under flera år på ett av vänsterstormar upprört teaterhav.

Det fjärde decenniet 1977 – 1987

Efter 25 år vid rodret på teaterskutan mönstrade så John Zacharias av. Han hade lärt känna sitt skepp och sin besättning väl och var därtill en god befälhavare och navigatör.

Någon huvudstadskritiker skrev att teaterchefen genom sina ambitio­ner att tillfredställa en bred publiksmak hade hindrat modernitet och ut­veckling. Detta motsägs, tycker jag, av bl a de satsningar på förenings-, barn- och dansteatern som målmedvetet hade gjorts på 60- och 70-talen.

Gun Jönsson stormade in som ny teaterchef. Hon kände Stadsteatern sedan 60-talet då hon var här som skådespelare. Många förhoppningar fanns om att hon skulle leda teatern in i en ny era med revolutionerande insatser, som skulle ge eko i teatersverige. Jag förmodar att hon hade hoppats på att en ny publik spontant skulle strömma till teatern i stora skaror för att uppleva en radikal och spännande repertoar. Följaktligen menade hon att abonnemangssystemet var ett föråldrat sätt att knyta publiken till teatern – eller teatern till publiken. Denna reform retade praktiskt taget alla de gamla trogna besökarna och höll på att tömma salongerna helt. Sedan var det kanske så att en del av Gun Jönssons utspel och uttalanden nog var mer radikala och provokativa än hennes pjäsval. Det skrämde och gav upp­hov till rykten om att man inte kunde gå på teatern längre, därför att allt var så dåligt och hemskt. Jag vet inte vilka av uppsättningarna som upprörde mest. Kan det ha varit Tillståndet av Kent Andersson och Bengt Bratt, Buffamysteriet av Majakovskij eller kanske Till Fedra av P O Engquist, med Gunhild Qvarsebo i titelrollen och Lennart Tollén som den hemvändande och bedragne Kung Theseus?

Visst var skådespelarna lättklädda en och annan gång, men Gun Jöns­sons repertoar var, i stort sett, lika blandad som John Zacharias’, med till synes säkra kort som Ibsens Peer Gynt, Strindbergs Dödsdansen, Marivaux’s Den farliga vänskapen, Goldonis La Donna Di Garbo, Gorkijs Barbarer, Mobergs Marknadsafton och Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte! Balettaftnar gavs också, och musikaler: Candide och Bättre och bättre dag för dag, den senare om Ernst Rolf förstås. Teaterchefen fick inte bara tam­pas med sin publik och med en och annan lokal kritiker och tidningsre­daktion. Hon fick också delta i en organisatorisk förändring av Stadstea­tern, som 1980 övergick till att bli Stiftelsen Östergötlands länsteater med huvudmännen Landstinget, Norrköpings och Linköpings kommuner. Stads­teatern Norrköping-Linköping blev i och med detta Östgötateatern.

Samtidigt kom en ny teaterchef; Lars-Erik Liedholm, som hade varit både regissör och skådespelare här på 50-talet. Han fick börja med att pla­cera såväl skådespelare som publik på scenen medan salongerna byggdes om. Där gavs små intima föreställningar med både dans och pjäser som Första natten på Commodore Hotell av Stig Larsson och Sommar av Ed­ward Bond. Hjalmar Bergmans Clownen Jac och musikalen Lyck­salighetens Ö var intressanta försök, men kanske inte helt lyckade. Bätt­re gick det med europapremiären av Of thee l sing i regi av Torsten Sjöholm, inom parentes sagt troli­gen teaterns egen ”meste” musi­kalregissör.

Liedholms största förtjänst som teaterchef består i att han satsade på att ge fina föreställningar i hela länet, och att han uppmuntrade roliga och intressanta initiativ från medarbetarna som t ex Olle Johanssons härliga uppsättning av Gideon Wahlbergs Grabbarna i 57:an och Mats Huddéns underbara scenversion av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Huddén skulle också senare visa sitt handlag med hennes texter i flera uppsättningar runt om i Norden.

Hösten 1985 var det åter dags för en ny teaterchef. Det blev den i tea­tersverige nästan legendomspunne Georg Malvius från Länsteatetn i Öre­bro. Jag gissar att hans främsta mål var att locka tillbaka den publik som försvunnit under Jönssons tid och som Liedholm inte lyckats återvinna. Och redan med sin första uppsättning, musikalen Spelman på taket, hade Malvius påtaglig framgång. Det var ett klokt programval – ett välkänt och färgstarkt stycke med både känslor, humor och aktualitet. Huvudrollsin­nehavaren Guy de la Berg hade han tagit med sig från Örebro. Denne gjorde senare också titelrollen i musikalen Zorba. Malvius kombinerade målmedvetenhet och ambition med nästan demonstrativ älskvärdhet utåt. Han öppnade stora famnen redan i entrén, men kunde också vara den som i pausen gick upp på scenen och upplyste åskådarna om att det fanns hals­tabletter i foajén mot den elakartade hostan som stört i första akten.

Ett annat spännande inslag var nytänkandet och ambitionen att hitta okonventionella spelplatser utanför teaterhusen. Glömmer aldrig Rickard III i en gammal fabrikslokal i Holmenområdet i Norrköping, eller Elit­klassen med Olle Johansson, Claes Esphagen, Guy de la Berg och Leif Magnusson uppförd i Manegen på T1 i Linköping, där den kala och kalla miljön förstärkte rysningarna över det kusliga i dramat om Stalins mobb­ning av tonsättarna Prokovjev och Sjostakovitj.

Det femte decenniet 1987 – 1997

De senaste 10 åren i Östgötateaterns historia är kanske en epok som vissa skulle vilja glömma. Fyra ordinarie och tre tillförordnade teaterchefer; eko­nomiska kriser, nedlagd balett, avskedanden av personal, avveckling av små scener. Finns det något att minnas med glädje? Jo då – låt oss se på de här åren med sans och vett!

Georg Malvius firade teaterns 40 årsjubileum under sitt sista spelår 1987-88 och inbjöd då två tidigare teaterchefer att regissera var sin pjäs. John Zacharias valde Strindbergs Hemsöborna, där Lennart Tollén och Elsie Höök gjorde Carlsson och madame Flod med den äran. Lars-Erik Liedholm tog sig an Neil Simons Hollywood nästa, som bjöd på fint samspel mellan Guy de la Berg och Cecilia Landberg och spelades på länsturné. Malvius själv satte upp Millers En handelsresandes död, och publiken hade glädjen återse Margreth Weivers och Bertil Norström som paret Loman.

Sedan var det Hans Bergström som blev teaterchef. Ett av hans grepp var att locka folk med hjälp av s k kändisar. Christina Schollin gästade i Katt på hett plåttak, OlofThunberg i Soldaten Svejk och Eva Rydberg i musikalen Sweet Charity. Det kanske inte var så dumt. Folk lär ha ringt kassorna och bokat biljetter ”till Schollin”! Men Bergström klarade sig ock­så bra med teaterns egna, så när det blev Cabaret hösten -91 så var det dags för Olle Johansson att åter bli ”Cabaret-Johansson ”. Vi fick också se två pjäser av norrköpings­sonen Magnus Nilsson; Knäckebröd med hovmästarsås och Greven av Röda stan, den senare ett slags pjäsoperett, båda i regi avTorsten Sjöholm. Publi­kens starka och spontana gensvar när Stefan Persson, Kyri Sjöman, Elsie Höök och Bojan Westin spelade Knäckebröd med hovmästarsås på Lillan glömmer man inte. ”Den lilla teatern med de stora upplevelserna.” Motsva­rande kan omvittnas när det gäller föreställningar på Globen i Linköping.

Hans Bergström sade tyvärr upp sig i förtid p g a krympande teater­anslag och sviterna efter sin företrädares storvulna satsningar. Teatern hade ekonomiska problem. Och som scenkonstnär ville han inte ta ansvar för att avskeda dansare och skådespelare. Det var beklagligt att Bergström av­gick, för han närmade sig publiken på ett vettigt sätt.

Lenny Carlsson ryckte in som tillförordnad teaterchef för att med tål­modigt lugn uppfylla det viktiga kravet ”the show must go on”. Det blev bland annat Lars Rundgrens Cirkusbarn i tält på stan i ett samarbete med Norsholms Ungdomscirkus. Och framförallt en härlig uppsättning av musikalen La Cage aux Folles, signerad Torsten Sjöholm, med Jörgen Mulli­gan och Christian Zell i lysande samspel.

Jaha, så var det dags för en ny ordinarie teaterchef, nämligen Claes-Peter Hellwig, som omedelbart förklarade att Östgötateatern skulle bli Sveriges bästa teater. Detta var hösten 1994. Och nog föreföll han miss­tänkt trovärdig när man såg vad regissören Hilda Hellwig, hans f d fru, hade lyckats göra avTjechovs Må­sen. En stor framgång för flera av våra egna trogna aktörer; Liselott Lindeborg, Bo Höglund, Leif Magnusson, Pamela Holmberg, Kyri Sjöman och Walter Norman. Sen var det en annan sak att pjäsen inte drog så mycket publik, men det är nu en gång så att många tycker Tjechov är tråkig. På våren -95 kom ”pangnumret”: Rikard Wolff som Hamlet med gästregi av legen­den Ralf Långbacka. Nu beställdes biljetter ”till Rikard Wolff”. Och visst var det fascinerande då prinsen pudrade sig vit till orden om ”eftertankens kranka blekhet”. Dock, även här tycker jag det bästa var hur våra skådespe­lare, t ex Birgitta Kjörck och Willy Boholm hade växt genom Långbackas personinstruktion. Jag vet inte hur mycket Claes-Peter Hellwig hade tittat i kassaboken, men de stora satsningarna hade inte gjort ekonomin bättre. En pressad teaterstyrelse gav honom därför sparken efter ett och ett halvt spelår. Hellwig kommenterade detta med ”styrelsen gör ett bondeoffer”. Hur stort underskottet var under olika faser av en snabb utveckling vågar jag mig inte på att försöka utreda. Somliga beklagade att Hellwig aldrig fick chansen, andra menade att ”en teaterchef måste hålla budgeten”.

Nestorn Olle Johansson åtog sig uppgiften att vara tillförordnad teater­chef och därmed också den tunga plikten att säga upp ett 30-tal arbetskamrater. God hjälp med detta och ekonomin fick han av en nytillsatt ekonom/VD. Smärtsamt för dem och teaterstyrelsen blev också att lägga ner Östgötabaletten, trots dess uppmärksammade insatser, som t ex med Ristat i sten på Himmelstalundsfältet vid Motala ström.

Lyckligtvis överlevde den envisa vanan att spela teater. På såväl Linkö­pings och Norrköpings stora scener som i Motala, Finspång, Ödeshög, Kisa, Boxholm, Österbymo, Vadstena och Valdemarsvik. Vi har fascinerats av Haren och Vråken, skrattat åt Kom igen Charlie, Prästänkan och Min fru går igen, tjusats av Det susar i säven, skakats om av Stiftelsen och Välja sida, rörts av En passionerad kvinna, engagerats av Samhällets Stöttepelare. För att inte tala om barnpjäser, soppteater, cabaré och de allestädes välkomna små programmen med Yvonne Lundeqvist!

Visserligen har nu den senaste teaterchefen, Barbro Smeds, givit upp redan i portgången och dramaturgen Johan Celander blivit tillförordnad. Har då han eller vem som helst annan en omöjlig uppgift? Ar det dags, ef­ter 50 år, att säga: ”Hej då teatern – ditt problem är hopplöst!”som en skri­bent i NT har gjort? Jag tror inte det! Det kommer alltid att finnas männis­kor, både unga och gamla, som tycker att levande teater är mer spännande, kan berika mer än datorernas virtuella verklighet.

Men det kräver i sin tur, att teaterns medarbetare ständigt begrundar sitt uppdrag, sina villkor och inte minst sin repertoar.

Sven Trolldal

Annonser
Kommentarer inaktiverade.
%d bloggare gillar detta: