Östgötateatern 50 år 1997 – Tradition som förpliktar

LEVE THALIA!
Jubileumsprogram då Östgötateatern fyllde 50 år 1997Bertil Norström, som samman­ställt materialet till Leve Thalia, var verksam vid Östgötateatern i mer än ett kvarts sekel, ser tillbaks och minns…

Tradition som förpliktar!
Efter en naggande god start då Johan Falck i sex år ledde teatern och bjöd en ibland djärv och ofta högklassig repertoar, till­trädde John Zacharias som teaterchef 1953. Jag och min hustru Margreth hörde till dem som engagerades. Då på tiden var det brukligt att man bytte teater vart fjärde år. Vi kom att stanna i Östergötland 26 år, som mestadels var fyllda av arbete da­gar som kvällar. Det var roligt nästan jämt och vi fick vara med om en period då tea­tern växte både utåt och inåt. Ensemblen var inte så stor i början och som vi dagli­gen arbetade tillsammans från klockan 10 till 23 blev det tämligen familjärt. Som ett beundransvärt exempel på trotjänare nämner jag med glädje Roland Wilén.
John Zacharias var inte så mycket chef som fast­mer vår pappa. Margreth och jag är ho­nom djupt tacksamma för detta faderskap som ledde till livslång vänskap. Teater­familjen växte. Personalen utökades, verk­städerna moderniserades, nya scener till­kom och publiken strömmade till i allt större skaror. Till utvecklingen bidrog den intresserade styrelsen där bl a Norrköpings borgmästare Sven Lutteman lade ner ett imponerande arbete och visade sitt engagemang genom att var och varannan kväll sitta i teater-salongen. Repertoaren vidgades, tur­néverksamhet, barn- och skolteater tillkom. En elevskola fanns alltifrån starten. Så småningom började det sjungas och dansas alltmer på scenen, ett balettkompani bildades, musiker anställdes och teaterchefen lyckades under flera år komma först i landet med musicals. Särskilt i den genren vann teatern rykte som en av de bästa, kanske bl a för att vi var skådespe­lare som försökte sjunga där det förr var sångare som försökte skådespela. Och så hade vi en stab av enastående villiga och kunniga tekniker: Lars Ivar Johansson som belyste, Sverre Westrup, Göte Willner och gamle Sven-Robert som skötte scenen och Tage Svensson snickrade. Vilka grabbar! Dessa nämnda utan att glömma övriga.

Det dryga kvartsseklet i Östergötland blev en lycklig tid när vi nu ser tillbaka. Själv fick jag också genom otaliga och skiftande extraknäck till­fälle att lära känna hela länet och dess folk i snart sagt alla byar. Tänk att få vistas i Kolmården, S:t Anna och Vadstena i följe med Tintomara, Predikare-Lena och Birgitta. Vilka kvinnor! Detta bär jag med mig så att jag till hälften känner mig som öschöte. Därför önskar jag naturligtvis att Östgötateatern får leva och blomstra i hundrade år, ja, i all oviss framtid. Redan på 1700-talet var Norrköping först i Norden med Shakespeare och Linköping berömdes av 1800-talets största namn; Jenny Lind, Emelie Högqvist. Städerna hade bland de resande teatersällskapen rykte som de bästa att gästspela i. En tradition som förpliktar!

Bertil Norström

Annonser
Kommentarer inaktiverade.
%d bloggare gillar detta: